Jag har aldrig känt mig som en del av hbtq-samhället. Jag har svårt att förklara varför men det handlar nog främst om att jag kom ut som lesbisk men jag kände mig aldrig som det. Det var ett delsteg. Att gå på gay-klubbar och lesbiska klubbar var inte min grej. Jag ville hällre gå ner på krogen och ragga på tjejer som alla andra, men det lärde jag mig snart att det fick jag inte. Jag skulle tydligen åka till Stockholm, till lesbiska klubbar, det var aldrig jag, så då fick det vara. Jag hade en känsla av att jag ville vara normal och tråkig som alla andra. Jag ville inte vara speciell och sticka ut. Jag ville leva ett normalt liv. Hitta en flickvän, skaffa hus, skaffa jobb, barn och hund. Jobba, åka på semester, vara hemma med sjuka barn. Jag ville bara vara normal.

Nu är jag i en mixad känsla. Jag ses fortfarande som kvinna av många, är fortfarande pre-T. Jag vill fortfarande gå under radarn. Jag vill få transformera i lugn och ro utan något ståhej och tjafs. Jag vill fortfarande allt det där jag ville innan. Eftersom jag gör detta helt själv utan folk runtomkring som vet och stöttar har jag ändå ett behov av att ha kontakt med andra transsexuella. Det är ändå en del av hbtq-samhället. Jag vet hur jag blir behandlad av folk runtomkring och av sjukvården. Det är 2015 i ett modernt samhälle men det finns fortfarande mycket att göra. Även fast jag vill gå under radarn just nu så hoppas jag kunna vara stolt över mig själv om ett par år. Då hoppas jag ha familj och samtidigt kunna vara en del av hbtq-rörelsen genom att stå upp för våra rättigheter, våran rätt att vara som alla andra. För det behövs. Det behövs svenska män som står upp för vad vissa av oss behöver gå igenom. Det är inget fel, det är bara en annan väg att ta. Därför behöver jag bli en del av hbtq-rörelsen i framtiden. En helt vanlig man, med flickvän, barn och en liten krokig bakgrund.