I lördags var det transfilmfestival i Stockholm. Det var första gången jag var ute bland folk jag inte känner som mig själv, som en transsexuell man innan hormonbehandling. Well, är definitivt inte ute som transsexuell bland bekanta, definitivt lättare bland folk jag inte känner. Ett av få hbtq-evenemang som jag varit på. Första som female to male. Mixad känsla det där. Skönt och lite ostabilt på en och samma gång. För jag är så fruktansvärt självmedveten. Jag vet hur jag ser ut och hur folk oftast brukar tolka detta. Även fast jag var på ett trans-vänligt evenenang hade jag svårt att helt slappna av. Mycket beror på (allt beror på) att jag fortfarande inte börjat på hormonbehandling, att jag fortfarande ser ut som en kvinna. Men evenemang som detta hjälper mig ändå framåt, det hjälper mig att känna mig lite mer normal, lite mer som mig själv. Att det finns hopp, att det finns en framtid att se fram emot. Det ger mig en liten gnutta självförtroende och energi. Det får mig att må bra för ett tag. Det är bra att komma ut och träffa nya människor, få perspektiv på saker och ting. Detta är bra, även fast jag inte skulle vilja behöva detta, är det precis vad jag behöver i detta nu. Motivation, energi och en känsla av samhörighet. Vad kan vara fel med det?

Känslan av tomhet infinner sig ofta, att jag inte vill göra något, att jag bara vill ligga där och må dåligt. Att jag inte är något värd. Att jag helt har tappat bort mig själv. Känns som om jag är ute och svävar i en främmande galax och jag har inget att hålla tag om. Ingen fast grund som bär upp mig. Allt har rasat samman och jag vet inte vart jag ska börja leta, vart jag ska börja bygga.

Jag bygger en värld i mina tankar, i mina fantasier. Där kan jag vara mig själv, testa olika karaktärer. Men det är svårt att hitta mig själv i en värld som inte finns. Måste få bygga med verkliga byggstenar, med riktigt material. Få hitta mig själv, på riktigt, inte bara i tanken. Det är svårt, det är riktigt riktigt svårt.