Jag önskar att du hade funnits där när jag växte upp. Någon att se upp till, någon att vara ute och leka med. Springa runt i skogen, klättra i träd, cykla och bada, sparka boll, åka inlines och skateboard. Någon jag kunde låna kläder av. Någon att spela tv-spel med. Någon som hade funnits där för mig när jag blev retad, när jag blev nedtryckt, när allt mitt självförtroende togs bort. Någon som hade hjälpt mig med läxor och supportat med skolan. Jag hade behövt dig där, jag hade verkligen behövt en bror! En förebild och ett stöd jag aldrig haft.

I lördags var det transfilmfestival i Stockholm. Det var första gången jag var ute bland folk jag inte känner som mig själv, som en transsexuell man innan hormonbehandling. Well, är definitivt inte ute som transsexuell bland bekanta, definitivt lättare bland folk jag inte känner. Ett av få hbtq-evenemang som jag varit på. Första som female to male. Mixad känsla det där. Skönt och lite ostabilt på en och samma gång. För jag är så fruktansvärt självmedveten. Jag vet hur jag ser ut och hur folk oftast brukar tolka detta. Även fast jag var på ett trans-vänligt evenenang hade jag svårt att helt slappna av. Mycket beror på (allt beror på) att jag fortfarande inte börjat på hormonbehandling, att jag fortfarande ser ut som en kvinna. Men evenemang som detta hjälper mig ändå framåt, det hjälper mig att känna mig lite mer normal, lite mer som mig själv. Att det finns hopp, att det finns en framtid att se fram emot. Det ger mig en liten gnutta självförtroende och energi. Det får mig att må bra för ett tag. Det är bra att komma ut och träffa nya människor, få perspektiv på saker och ting. Detta är bra, även fast jag inte skulle vilja behöva detta, är det precis vad jag behöver i detta nu. Motivation, energi och en känsla av samhörighet. Vad kan vara fel med det?

Känslan av tomhet infinner sig ofta, att jag inte vill göra något, att jag bara vill ligga där och må dåligt. Att jag inte är något värd. Att jag helt har tappat bort mig själv. Känns som om jag är ute och svävar i en främmande galax och jag har inget att hålla tag om. Ingen fast grund som bär upp mig. Allt har rasat samman och jag vet inte vart jag ska börja leta, vart jag ska börja bygga.

Jag bygger en värld i mina tankar, i mina fantasier. Där kan jag vara mig själv, testa olika karaktärer. Men det är svårt att hitta mig själv i en värld som inte finns. Måste få bygga med verkliga byggstenar, med riktigt material. Få hitta mig själv, på riktigt, inte bara i tanken. Det är svårt, det är riktigt riktigt svårt.

Jag har aldrig känt mig som en del av hbtq-samhället. Jag har svårt att förklara varför men det handlar nog främst om att jag kom ut som lesbisk men jag kände mig aldrig som det. Det var ett delsteg. Att gå på gay-klubbar och lesbiska klubbar var inte min grej. Jag ville hällre gå ner på krogen och ragga på tjejer som alla andra, men det lärde jag mig snart att det fick jag inte. Jag skulle tydligen åka till Stockholm, till lesbiska klubbar, det var aldrig jag, så då fick det vara. Jag hade en känsla av att jag ville vara normal och tråkig som alla andra. Jag ville inte vara speciell och sticka ut. Jag ville leva ett normalt liv. Hitta en flickvän, skaffa hus, skaffa jobb, barn och hund. Jobba, åka på semester, vara hemma med sjuka barn. Jag ville bara vara normal.

Nu är jag i en mixad känsla. Jag ses fortfarande som kvinna av många, är fortfarande pre-T. Jag vill fortfarande gå under radarn. Jag vill få transformera i lugn och ro utan något ståhej och tjafs. Jag vill fortfarande allt det där jag ville innan. Eftersom jag gör detta helt själv utan folk runtomkring som vet och stöttar har jag ändå ett behov av att ha kontakt med andra transsexuella. Det är ändå en del av hbtq-samhället. Jag vet hur jag blir behandlad av folk runtomkring och av sjukvården. Det är 2015 i ett modernt samhälle men det finns fortfarande mycket att göra. Även fast jag vill gå under radarn just nu så hoppas jag kunna vara stolt över mig själv om ett par år. Då hoppas jag ha familj och samtidigt kunna vara en del av hbtq-rörelsen genom att stå upp för våra rättigheter, våran rätt att vara som alla andra. För det behövs. Det behövs svenska män som står upp för vad vissa av oss behöver gå igenom. Det är inget fel, det är bara en annan väg att ta. Därför behöver jag bli en del av hbtq-rörelsen i framtiden. En helt vanlig man, med flickvän, barn och en liten krokig bakgrund.

Ibland har jag bra dagar. Just nu är det inte ofta men det händer. Idag när jag såg mig själv i halvspegel kände jag att jag faktiskt såg en kille. Jag mådde bra över vad jag såg. Så fort jag kom till helspegeln så ändrades känslan, så gick snabbt tillbaka till halvspegeln, hehe. Behövs lite energi just nu så stunder som denna är bra. Måste bygga upp självförtroendet, för det är helt borta. Väntan är lång, det är bara att hålla ut. Det kan bara bli bättre :)

Det tar lite att se alla bekanta vara i långa förhållanden, gifta sig, köpa hus och skaffa barn. Vet inte hur många nyfödda barn jag sett på facebook! Jag vill också bli pappa. Jag vill byta blöjor, torka bajs, spyor och tvätta overaller, vara vaken mitt i natten för att vanka fram och tillbaka mitt i natten med mitt skrikande barn i famnen. Länktan är stark men känslan att det kommer bli möjligt är långt långt borta.

Jag känner att mitt liv bara står och stampar, det står bara still. Min frustration bara samlas på och jag har ingenstans att göra av den. Att hålla en glad mask utåt fungerar någorlunda, men det börjar bli svårare och svårare. Jag vill få leva mitt liv, få vara mig själv. Inte ha den roll jag har nu. Jag är så trött på att leka charader och jag är så trött på att ha livet tryckt på "pause", jag vill få trycka på "play", vill nästan snabbspola framåt. Vill bli utsläppt ifrån min isoleringscell. Jag vill leva livet.