Första lyxiga grejen med mastektomin är att jag slipper ha "binder" (kompressionstopp). Jag har bara kompressorer och tejp på framsidan, helt bar på baksidan. Helt jävla underbart att ha skulderbladen och axlarna fria!

Igår kom jag in till sjukhuset vid 06.40, registrerade mig och satte mig i väntrummet. Vid 07.15 kom en sköterska och hämtade mig. Jag fick ett rum, sjukhuskläder, hon tog lite prover (natrium, kalium, blodstatus & bastest) & satte en pvk. Sedan var det bara att vänta. Väntan blev lång & mer törstig och hungrig blev jag för varje timma som gick. Jag var fastande sedan kvällen innan. Till slut var det dags. Vid 14.30 rullades jag ner ifrån avdelningen till operationsavdelningen. Där fick jag ligga och vänta till lite efter 16 då jag fick gå in och lägga mig på operationsbordet. Kl 19.30 vaknade jag till liv igen och rullades in till uppvaket. Runt 21 åkte jag tillbaka upp till avdelningen. De tyckte jag var en pigg patient. När jag kom upp på rummet blev det att äta och dricka. Jag hade varit hur pigg och fräsch som hälst fram tills jag började äta. Då slog tröttheten och illamåendet till. Men det är förväntat när man inte ätit och druckit på många timmar. Äntligen är min bröstkorg rekonstruerad!

Mina ftm-vänner (female to male) på facebook började få sina remisser för mastektomi (borttaget av brösten) medan jag inte hörde ett ord. Så på tisdagen förra veckan ringde jag till dem för att kolla när jag skulle få min operation. Då svarade kvinnan i telefonen "oj, du är inte OP-anmäld, men du hade din konsultation i april!". När jag var på konsultationen sa kvinnan att operationen skulle bli i oktober medan läkaren var optimistisk och sa september. Så med denna reaktion från hennes sida anade jag att jag skulle kunna få vänta till våren så jag vägrade att fråga, svarade bara med en besviket "jahaaaa...". Efter ett litet tag sa hon: "Men du, jag har fått in ett återbud som är på måndag, jag vet att det är snabbt på, jag ser att du bor här i Linköping, vad tror du om det?". Vad hade jag att välja på? Jag svarade JA!

Detta är dagen då jag blir fri!

Jag började på testosteron 4/4 i år, tog min tredje spruta den 9/8. Mellan första och andra sprutan var det 6 veckor och sedan rullar det på med 12 veckor mellan varje spruta. Man når steady state efter 3 sprutor. När man har kommit in i steady state kan man dippa i testosteronvärde precis innan nästa Nebido-spruta. Jag trodde inte jag skulle dippa innan tredje sprutan men det gjorde jag. Jag har svårt att förklara känslan, men jag ska försöka. Tänk dig att någon helt plötsligt ändrar underlaget där du går så förutsättningarna blir annorlunda mot vad du är van vid och samtidigt drar av dig kläderna. Jag kände mig naken och sårbar, det var inte en kul känsla. Det var kaos inombords, kändes som om jag slets tillbaka till innan behandlingen. Endokrinologen snackade om vid vårt första möte att man kunde få utskrivet testogel att smörja på de sista dagarna innan sprutan för att hålla en stabil nivå. Jag får nog ta och snacka med henne om detta. Intressant hur fort man kan vänja sig vid sin nya hormonella miljö. Det har bara gått 4 månader men den där dippen kändes. Får se hur det ser ut om 3 månader. Stay tuned!

Nu har jag varit igång på testosteron i drygt 4 månader. Utan "binder" (kompressionstopp) har jag omkretsen 99 cm över bröstkorgen. Jag har använt Underworks model 983 i 4 år. Denna "binder" ger mig omkretsen 94 cm. Med hjälp av testosteronet har bröstkorgen växt vilket har lett till ryggont med den "binder" jag har. Detta gjorde att jag fick köpa en annan "binder", jag valde Gc2b. Jag slipper ryggont men min omkrets går upp 2 cm (96 cm). Jag vet, det låter inte mycket, men prova själv, 2 cm ger synlig skillnad. Jag slipper ryggont men med detta kommer ökad dysfori och det finns inte en möjlighet att jag passerar som man. Nu är sommaren snart slut, då blir det att bylsa på sig större kläder och flera lager. När kommer remissen till hand & plastik tro?

Så, då var ansökan om att byta för- & efternamn gjord. Får se om jag får det godkänt. Fan vad dyrt det är men det får det vara värt när jag inte identifierar med mina nuvarande namn.

Det är nästan obehagligt hur fort man kan glömma något som har plågat en i 16 år varje månad i nästan en vecka. Jag har varit utan mens i 4 månader nu och det känns som om det alltid har varit så, det känns så naturligt, det känns så rätt. Jag mår dåligt så länge ett problem finns runt mig, så fort det är borta är det som bortblåst och jag känner mig fri. Nu är fotbojan borta, nu är det bara fängelsecellen kvar. I höst hoppas jag bli frisläppt.