Jag har aldrig känt mig som en del av hbtq-samhället. Jag har svårt att förklara varför men det handlar nog främst om att jag kom ut som lesbisk men jag kände mig aldrig som det. Det var ett delsteg. Att gå på gay-klubbar och lesbiska klubbar var inte min grej. Jag ville hällre gå ner på krogen och ragga på tjejer som alla andra, men det lärde jag mig snart att det fick jag inte. Jag skulle tydligen åka till Stockholm, till lesbiska klubbar, det var aldrig jag, så då fick det vara. Jag hade en känsla av att jag ville vara normal och tråkig som alla andra. Jag ville inte vara speciell och sticka ut. Jag ville leva ett normalt liv. Hitta en flickvän, skaffa hus, skaffa jobb, barn och hund. Jobba, åka på semester, vara hemma med sjuka barn. Jag ville bara vara normal.

Nu är jag i en mixad känsla. Jag ses fortfarande som kvinna av många, är fortfarande pre-T. Jag vill fortfarande gå under radarn. Jag vill få transformera i lugn och ro utan något ståhej och tjafs. Jag vill fortfarande allt det där jag ville innan. Eftersom jag gör detta helt själv utan folk runtomkring som vet och stöttar har jag ändå ett behov av att ha kontakt med andra transsexuella. Det är ändå en del av hbtq-samhället. Jag vet hur jag blir behandlad av folk runtomkring och av sjukvården. Det är 2015 i ett modernt samhälle men det finns fortfarande mycket att göra. Även fast jag vill gå under radarn just nu så hoppas jag kunna vara stolt över mig själv om ett par år. Då hoppas jag ha familj och samtidigt kunna vara en del av hbtq-rörelsen genom att stå upp för våra rättigheter, våran rätt att vara som alla andra. För det behövs. Det behövs svenska män som står upp för vad vissa av oss behöver gå igenom. Det är inget fel, det är bara en annan väg att ta. Därför behöver jag bli en del av hbtq-rörelsen i framtiden. En helt vanlig man, med flickvän, barn och en liten krokig bakgrund.

Ibland har jag bra dagar. Just nu är det inte ofta men det händer. Idag när jag såg mig själv i halvspegel kände jag att jag faktiskt såg en kille. Jag mådde bra över vad jag såg. Så fort jag kom till helspegeln så ändrades känslan, så gick snabbt tillbaka till halvspegeln, hehe. Behövs lite energi just nu så stunder som denna är bra. Måste bygga upp självförtroendet, för det är helt borta. Väntan är lång, det är bara att hålla ut. Det kan bara bli bättre :)

Det tar lite att se alla bekanta vara i långa förhållanden, gifta sig, köpa hus och skaffa barn. Vet inte hur många nyfödda barn jag sett på facebook! Jag vill också bli pappa. Jag vill byta blöjor, torka bajs, spyor och tvätta overaller, vara vaken mitt i natten för att vanka fram och tillbaka mitt i natten med mitt skrikande barn i famnen. Länktan är stark men känslan att det kommer bli möjligt är långt långt borta.

Jag känner att mitt liv bara står och stampar, det står bara still. Min frustration bara samlas på och jag har ingenstans att göra av den. Att hålla en glad mask utåt fungerar någorlunda, men det börjar bli svårare och svårare. Jag vill få leva mitt liv, få vara mig själv. Inte ha den roll jag har nu. Jag är så trött på att leka charader och jag är så trött på att ha livet tryckt på "pause", jag vill få trycka på "play", vill nästan snabbspola framåt. Vill bli utsläppt ifrån min isoleringscell. Jag vill leva livet.

Idag satt vi på praktiken och snackade om vad vi skulle göra när vi var klara. Samtalet handlade om var vi hade sökt jobb och hur många jobb vi hade sökt. Frågan kom till mig. "Öhhhh..." Hur säger man till någon att jag kan inte söka jobb i den stad vi pluggat i eftersom här är jag sedd som kvinna, jag kan inte helt plötsligt komma på en intervju och säga att jag vill bli sedd som man. Jag måste gå i ide tills jag kan bli sedd som man och flytta till en stad där de får lära känna mig som mig. Här sitter de och tror att jag har ångest för att jag inte sökt något jobb. Det är lite mer komplicerat än så...

Som jag skrev i mitt fösta inlägg är jag en perfektionist i mycket. Jag vill kunna saker för att göra dem, jag vill se bra ut för att använda ett klädesplagg. Ser jag inte bra ut i ett klädesplagg så använder jag det inte. Så enkelt är det. Så många gånger tar jag på mig kläder för att jag får på mig dem, inte för att jag gillar dem. Detta är något jag måste tänka på och försöka förändra. Jag vill bli mer jag, självklart. Där kommer även mitt utseende in. Men det är inte så lätt. Jag är en "chubby guy" om man säger så. Jag har höfter, lår, rumpa och bröst. Jag har ett runt ansikte med kvinnliga/barnsliga drag. Detta gör att jag inte passar i allt jag tar på mig. Ser jag inte bra ut i det så skiter jag att använda det. Så enkelt är det. Måste börja ändra på detta, hitta en medelväg...

Just nu är det fullt upp i skolan, det kommer det vara länge, så det är bara att inse fakta. Jag måste helt enkelt ta hand om min situation även fast jag har mycket annat att göra. Nu var det ett bra tag sedan jag följde ftm-bloggar. Känner att det är dags att göra det igen nu när jag är igång med utredningen. Det var typ förra veckan som jag fick rumpan ur vagnen och började höra av mig till några ftms, ett mail, inget mer. Måste fortsätta med den kontakten i helgen, sätter upp det på måste-göra-listan.

Låt mig fortsätta på förra inlägget. Anledningen till att jag börjar blogga nu, och inte när min transiton är klar, är att jag har börjat min utreding. Jag har träffat en kurator 3 gånger som tillhör utredningsteamet. Hon har frågat mig om jag har någon som jag ventilerar min situation med, mitt svar var nej. Hon frågade om folk visste, svaret var nej. Jag känner att gå igenom detta själv är väldigt fristrerande. Det är därför jag börjar blogga om min situation nu, inte när jag är klar. Jag måste få skriva av mig, jag måste få ventilera min situation, jag kommer inte att må bra annars, måste få göra mig av med lite energi. Just nu går väldigt mycket tid åt till att tänka på "min situation", jag hoppas att detta ska ändras nu när jag börjar blogga om det.