Jag har haft den typ av jobb där jag har kunnat byta jobb när min transexualism har blivit för jobbig. Nu när jag snart är klar med utbildningen så vill jag helt enkelt ha ett utbildningsrelaterat jobb. Där kan jag inte byta jobb var tredje månad. Men utan testosteron så är det säkert här det fungerar för mig. Ekvationen går liksom inte ihop. Jag vet inte vad jag ska göra. Känns inte kul alls faktiskt...

I april skrev jag ett inlägg om kläder. Där skrev jag att jag använder kvinnliga underkläder. Sedan någon gång i somras använder jag boxerkallingar. Är vad jag är mest bekväm med. Körde även på det under sommarjobbet. Sen när det gäller hajveckan (mens) så blir det kvinnliga under boxern, bästa lösningen på problemet.

Det är viktigt att ta hand om sig och hålla koll på sin hälsa, även som transsexuell. Hur jävla jobbigt det än är att gå och sätta sig i en gynstol för att ta cervixprover så är det viktigt att göra det. Man vill inte ha cancer, inte ens i en kroppsdel som man inte vill ha, för den tillhör tyvärr dig här och nu och du kan få cancer i den. Samma sak gäller mammografi, hur jävla malplacerad man än känner sig är det viktigt att gå och lägga upp den där klumpen på ett litet bord och ta en bild på den. Hur fel det än känns så är det viktigt, din hälsa är viktig. Tänk att få säga till en kvinna att jag förstår faktiskt vad du får utstå. Gäller att tänka positivt grabbar. Alla erfarenheter är bra i längden, även fast det kanske inte känns så nu. Jag försöker tänka att allt jag går igenom gör mig till en bättre man.

I måndags var jag hos psykologen för att göra personlighetstestet. Det är drygt 500 frågor som man ska svara "stämmer" eller "stämmer inte" på. Man känner att testet är mer eller mindre direktöversatt från engelskan så det gäller att hålla koll på vad som faktiskt påstås. Men när man väl kommit in i det flyter det på.

Direkt efter det blev det ett häfte med "kluringar". Ni vet ett sådant där med några bilder och så fattas det en bild och man ska lista ut vilken det är.

Nästa gång jag och psykologen hörs ska vi diskutera mina resultat på dessa två uppgifter. Ska bli intressant att höra vad hon har att säga...

Snigelfart framåt...

Nu är det inte långt kvar tills utbildningen är slut. Vi är klara i slutet av januari. Detta innebär att det är dags att leta jobb. Jag ska söka jobb inom landstinget. När jag skulle skicka in en ansökan kom jag ner till det obligatoriska helvetet; "kön". Jag hade precis skickat in en ansökan till ett annat sjukhus och där kunde man skippa att välja kön. Här hade jag en känsla av att det skulle vara annat. Tyvärr hade jag rätt. När jag tröck på pilen kom två alternativ upp; man, kvinna. Detta gjorde mig sjukt obekväm så jag mailade sidansvarig och till min positiva förvåning såg det ut såhär när jag loggade in ett par dagar senare

Jag önskar att du hade funnits där när jag växte upp. Någon att se upp till, någon att vara ute och leka med. Springa runt i skogen, klättra i träd, cykla och bada, sparka boll, åka inlines och skateboard. Någon jag kunde låna kläder av. Någon att spela tv-spel med. Någon som hade funnits där för mig när jag blev retad, när jag blev nedtryckt, när allt mitt självförtroende togs bort. Någon som hade hjälpt mig med läxor och supportat med skolan. Jag hade behövt dig där, jag hade verkligen behövt en bror! En förebild och ett stöd jag aldrig haft.

I lördags var det transfilmfestival i Stockholm. Det var första gången jag var ute bland folk jag inte känner som mig själv, som en transsexuell man innan hormonbehandling. Well, är definitivt inte ute som transsexuell bland bekanta, definitivt lättare bland folk jag inte känner. Ett av få hbtq-evenemang som jag varit på. Första som female to male. Mixad känsla det där. Skönt och lite ostabilt på en och samma gång. För jag är så fruktansvärt självmedveten. Jag vet hur jag ser ut och hur folk oftast brukar tolka detta. Även fast jag var på ett trans-vänligt evenenang hade jag svårt att helt slappna av. Mycket beror på (allt beror på) att jag fortfarande inte börjat på hormonbehandling, att jag fortfarande ser ut som en kvinna. Men evenemang som detta hjälper mig ändå framåt, det hjälper mig att känna mig lite mer normal, lite mer som mig själv. Att det finns hopp, att det finns en framtid att se fram emot. Det ger mig en liten gnutta självförtroende och energi. Det får mig att må bra för ett tag. Det är bra att komma ut och träffa nya människor, få perspektiv på saker och ting. Detta är bra, även fast jag inte skulle vilja behöva detta, är det precis vad jag behöver i detta nu. Motivation, energi och en känsla av samhörighet. Vad kan vara fel med det?

Känslan av tomhet infinner sig ofta, att jag inte vill göra något, att jag bara vill ligga där och må dåligt. Att jag inte är något värd. Att jag helt har tappat bort mig själv. Känns som om jag är ute och svävar i en främmande galax och jag har inget att hålla tag om. Ingen fast grund som bär upp mig. Allt har rasat samman och jag vet inte vart jag ska börja leta, vart jag ska börja bygga.

Jag bygger en värld i mina tankar, i mina fantasier. Där kan jag vara mig själv, testa olika karaktärer. Men det är svårt att hitta mig själv i en värld som inte finns. Måste få bygga med verkliga byggstenar, med riktigt material. Få hitta mig själv, på riktigt, inte bara i tanken. Det är svårt, det är riktigt riktigt svårt.