The awkward moment när man träffar på en klasskamrat ifrån gymnasiet på stan. Har inte sett honom sen vi gick ur skolan. Hur beter man sig mot folk från förr? Det har ju hänt en hel del sedan dess. Inte tillräckligt, men ändå en hel del. Känner att det är pinsamt när folk från förr känner igen mig. Har hänt ett par gånger nu. Detta är dock första gången sedan jag började på testosteron. Jag måste komma på ett bra sätt att lösa denna typ av situationer. För detta var konstigt.

Igår på jobbet hade jag uppgiften att ta emot prover och lämna ut blodprodukter (erytrocyter, plasma, trombocyter). Jag jobbar som biomedicinsk analytiker på blodcentralen på sjukhuset.

Det kom en kund som skulle hämta ut en beställning. Hon bara: "du är ny här", yes det stämmer svarade jag, "det behövs lite män här" blev hennes nästa replik.

Jag blev så förvånad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag var inte beredd på den. Jag tackar djupast för komplimangen, den gjorde min dag! Jag sneglade på min kollega och jupp, även hon hade reagerat på detta, hon satt och log. Kollegan kunde i alla fall gömma sig. Jag kände hur det drog i mina mungipor, gjorde allt jag kunde för att inte le alltför mycket men det var kört från början. Tjoho! Hur mycket jag än ogillar att använda glasögon blir jag nog tvungen att använda dem när jag står i luckan, hehe. Tjoho för små hjälpmedel som kan hjälpa mig att se mer maskulin ut!

Idag var jag på ett informationsmöte hos hand- & plastik. Först berättade läkaren om de två nedre påbyggnadsoperationerna som används; falloplastik och metaidoioplastik. Så här långt har inte jag kommit i min tanke. För mig är det viktigaste att få göra dubbel mastektomi. Sen får vi se vad jag känner för. Det jag är bestämd över är att livmoder, äggstockar och äggledare ska bort. Vad som ska dit får tiden utvisa.

Efter detta gick han igenom de två metoderna som används för mastektomi; antingen lägger man ett snitt under bröstet eller så gör man en cirkel som man plockar ut bröstvävnaden ur. Den sista används oftast vid små bröst. För mig blir det ett snitt under bröstet. Fula ärr som jag kommer vara så jäkla stolt över!

Lite roligt för under första delen satt jag hela tiden och tänkte "kan vi inte hoppa direkt till mastektomi-snacket", han bara "du tänker bara på mastektomin va?". Yes sir!

Han och hans kollega skulle fylla i dokumenten för mastektomin. Den lär infalla någon gång i oktober.

Jaja, det blir en sommar till där bindern sticker fram under linnet. En sommar till där man undviker att bada eller tvingas till att ta på sig en våtdräktstopp och känna sig som en vankande bratwurst.

Vad är vell en bal på slottet? Helt helt, uuunnnddeeerbaaaar!

Får satsa på beach 2017, då jäklar!

För ett tag sedan blev jag intervjuad att två tjejer via Skype. De gör ett arbete om stigmatisering av transpersoner i samhället. Kände mig sjukt jäkla flum när jag försökte svara på deras frågor. Stackars tjejer! Tur de skulle intervjua två personer till. Kände att jag hade svårt att/var fel person att svara på dessa frågor eftersom jag inte kommit så långt i min process. Förmodar att det kan vara bra att få olika synvinklar på saker och ting. Note to myself!

Ska bli intressant att se hur många hajbett (menstruationscykler) man hinner med på testosteron innan den upphör. En omgång.

Idag spelade vi in en film som handlar om en tonåring som känner att han är född i fel kropp. Han är född som tjej men känner sig som kille. Blev förvånad hur duktiga alla var. Alla skådisar är amatörer. Alla aggerade proffisionellt; kamera, ljud och skådisar. Kul att få observera från bakgrunden. Jag agerade assistent. Brygga kaffe, fixa pizza och fika.

Kändes skönt att göra något denna helgen, behövde göra något.

Sociala sammanhang kan bli lite långa och krävande både med transpersoner och cispersoner, även när de vet att jag är transman.

Direkt när jag kom in i rummet tolkade en av de kvinnliga skådisarna mig som cisman i ett par sekunder, alltid något! Behövs en egoboost någon gång då och då.

Små saker kan göra dagen bättre. När jag är nere och dysforisk mår jag alltid bättre när jag går och klipper mig. Under en liten stund är jag stolt och tycker jag ser bra ut.

Igår kombinerade jag detta med prylen som får mig att må bra, något att gömma mig bakom och för en liten stund få mig att känna att jag ser ut som en man. Jag köpte nya pilotglas.

Jävla bröst, så trött på mitt dumma baby face, ankröven kan ta och flyga någonstans. Muttel, muttel, muttel...Undvika speglar, jupp. Undvika sociala sammanhang, jupp. Försöka ignorera allt och försöka leva på som vanligt. Ignorera att folk ser mig som kvinna. Jag är så trött på det och så dysforisk över det men jag mår inte bra över att ha dessa tankar och känslor. Lättare sagt än gjort att bli av med dem. Allt jag har tryckt undan under alla dessa år rusar upp mot ytan som en vulkan just nu, helt crazy.

Försöka se det positivt. Försöka sätta upp milstolpar att se fram emot. Stolpe 1: rösten, några månader bort. Mer pojkigt ansikte, ytterligare någon månad. Fler tills jag ser ut som en man i ansiktet. Fettfördelning. Mastektomi, kanske efter sommaren? Vem vet.

Gäller att se framåt. Lätt att se bakåt och gräva ner sig.

Fick lite luft och D vitamin idag. Fick lite stöd ifrån en annan transman. Skönt.

Sjukt ostrukturerat, men skönt att skriva av sig. Bättre att ha det nerkladdat på ett papper än fastklistrat inom sig.

Blir att tagga inför en dag på jobbet imorgon. Positiva tankar. Livet leker. Nu kör vi, tjoho!