I höstas var jag rätt nere och behövde motivation. Av en slump snubblade jag över en annons om en föreläsning om en ftm (female to male). Jag var väldigt tveksam om jag skulle våga åka men nu i efterhand är jag väldigt tacksam. Det var helt enkelt startskottet. Att sitta och lyssna på André som killen heter var sjukt motiverande och gav mig motivation och energi att fortsätta framåt. Något som jag verkligen behövde. Jag köpte hans bok och den ligger framme på bordet som en motivation och en påminnelse. En påminnelse att fortsätta kämpa och sträva framåt. En påminnelse om att en dag kommer förhoppningsvis allt att kännas och vara som det ska. Ta och kolla in den här hemsidan. Har ni inte sett videon eller läst boken, gör det! Det är en motivation som är i denna situation och det är en bra bok för er andra att läsa för att få en förståelse. Helt enkelt, läs boken! 

http://anordinaryboy.net/

Ni kan exempelvis hitta boken på Adlibris.

http://www.adlibris.com/se/bok/an-ordinary-boy-9789163726910

Jag har kollat på en serie som heter "My Transexual Summer". Det finns en kille där som heter Fox och är 30 år gammal när serien spelades in. Jag kan relatera till honom när det gäller det han säger att han tycket det är jobbigt att han är den killen av dessa tre grabbar som kommit kortast i sin transition. Han är 30 år gammal men ser inte ut som 30. Jag är i 30årsåldern och har inte börjat på testosteron så jag förstår honom precis. Jävligt frustrerande. Kolla på avsnittet så får ni ett hum om hur jag känner. Skillnaden är att han är ute som man, det är inte jag, inte fullt ut...

Första gången jag köpe en binder var för 3 år sedan. Jag gick länge och mådde skit över mina bröst. Alla har sett mig som tjej och där och då var jag inte alls säker i mig själv. Det är mycket bättre nu, men självklart inte bra eftersom situationen är som den är. En man i en kvinnas kropp helt enkelt. Men hur som, tillbaka till bindern. Jag mådde skit inombords över mina bröst och började googla på binders. Gick länge och funderade på hur jag skulle göra. Till slut klarade jag det inte längre, det var bara att chansa och skicka efter en. Jag var skitnervös när den kom, hur skulle den sitta? Var väldigt spänd när jag öppnade paketet. Tog på mig bindern, tog på mig en tröja över, ställde mig framför spegeln. Modet skönk. Det såg inte bra ut, fan! Jag mådde skit men jag tvingade mig själv att gå ut med den på mig. Jag har använt den en gång. Även fast det såg skit ut kände jag mig bättre, jag hade vågat. Ett par månader senare chansade jag på ett nytt företag och en ny typ av binder. Den första var en som man drar åt med kardborreband i sidan. Den andra är en binder man drar över huvudet med tre lager tyg över bröstet. Den här funkade! Det här är den typ jag använder fortfarande. Jag är väldigt storbröstad så brösten försvann inte men det såg bättre ut och jag mådde bättre. Därefter tömde jag lägenheten på bh:ar men sparade träningstopparna.

Just nu är det fullt upp i skolan, det kommer det vara länge, så det är bara att inse fakta. Jag måste helt enkelt ta hand om min situation även fast jag har mycket annat att göra. Nu var det ett bra tag sedan jag följde ftm-bloggar. Känner att det är dags att göra det igen nu när jag är igång med utredningen. Det var typ förra veckan som jag fick rumpan ur vagnen och började höra av mig till några ftms, ett mail, inget mer. Måste fortsätta med den kontakten i helgen, sätter upp det på måste-göra-listan.

Låt mig fortsätta på förra inlägget. Anledningen till att jag börjar blogga nu, och inte när min transiton är klar, är att jag har börjat min utreding. Jag har träffat en kurator 3 gånger som tillhör utredningsteamet. Hon har frågat mig om jag har någon som jag ventilerar min situation med, mitt svar var nej. Hon frågade om folk visste, svaret var nej. Jag känner att gå igenom detta själv är väldigt fristrerande. Det är därför jag börjar blogga om min situation nu, inte när jag är klar. Jag måste få skriva av mig, jag måste få ventilera min situation, jag kommer inte att må bra annars, måste få göra mig av med lite energi. Just nu går väldigt mycket tid åt till att tänka på "min situation", jag hoppas att detta ska ändras nu när jag börjar blogga om det. 

Tja folket!

Jag är perfektionist när det gäller mycket, inte allt, men mycket...detta hämmar mig, inte i allt, men mycket...ni tror säkert jag flummar men ni kommer att förstå senare...Detta är mitt första blogginlägg i denna blogg. Min tanke var att vänta tills jag var klar med min utredning, jag hade velat se slutresultatet först, jag hade velat kunna stå för vem jag är men nu får det bli såhär. Tanken var att jag skulle ha sammanfattat min transiton, ni hade fått följa den efter den var genomförd, med min identitet och allt, men ni får helt enkelt följa den när den händer, men dock anonymt. 

Välkommen till min blogg, min resa från kvinna till man. Mina tankar, mina erfarenheter.