Jag har aldrig känt mig som en del av hbtq-samhället. Jag har svårt att förklara varför men det handlar nog främst om att jag kom ut som lesbisk men jag kände mig aldrig som det. Det var ett delsteg. Att gå på gay-klubbar och lesbiska klubbar var inte min grej. Jag ville hällre gå ner på krogen och ragga på tjejer som alla andra, men det lärde jag mig snart att det fick jag inte. Jag skulle tydligen åka till Stockholm, till lesbiska klubbar, det var aldrig jag, så då fick det vara. Jag hade en känsla av att jag ville vara normal och tråkig som alla andra. Jag ville inte vara speciell och sticka ut. Jag ville leva ett normalt liv. Hitta en flickvän, skaffa hus, skaffa jobb, barn och hund. Jobba, åka på semester, vara hemma med sjuka barn. Jag ville bara vara normal.

Nu är jag i en mixad känsla. Jag ses fortfarande som kvinna av många, är fortfarande pre-T. Jag vill fortfarande gå under radarn. Jag vill få transformera i lugn och ro utan något ståhej och tjafs. Jag vill fortfarande allt det där jag ville innan. Eftersom jag gör detta helt själv utan folk runtomkring som vet och stöttar har jag ändå ett behov av att ha kontakt med andra transsexuella. Det är ändå en del av hbtq-samhället. Jag vet hur jag blir behandlad av folk runtomkring och av sjukvården. Det är 2015 i ett modernt samhälle men det finns fortfarande mycket att göra. Även fast jag vill gå under radarn just nu så hoppas jag kunna vara stolt över mig själv om ett par år. Då hoppas jag ha familj och samtidigt kunna vara en del av hbtq-rörelsen genom att stå upp för våra rättigheter, våran rätt att vara som alla andra. För det behövs. Det behövs svenska män som står upp för vad vissa av oss behöver gå igenom. Det är inget fel, det är bara en annan väg att ta. Därför behöver jag bli en del av hbtq-rörelsen i framtiden. En helt vanlig man, med flickvän, barn och en liten krokig bakgrund.

Ibland har jag bra dagar. Just nu är det inte ofta men det händer. Idag när jag såg mig själv i halvspegel kände jag att jag faktiskt såg en kille. Jag mådde bra över vad jag såg. Så fort jag kom till helspegeln så ändrades känslan, så gick snabbt tillbaka till halvspegeln, hehe. Behövs lite energi just nu så stunder som denna är bra. Måste bygga upp självförtroendet, för det är helt borta. Väntan är lång, det är bara att hålla ut. Det kan bara bli bättre :)

Det tar lite att se alla bekanta vara i långa förhållanden, gifta sig, köpa hus och skaffa barn. Vet inte hur många nyfödda barn jag sett på facebook! Jag vill också bli pappa. Jag vill byta blöjor, torka bajs, spyor och tvätta overaller, vara vaken mitt i natten för att vanka fram och tillbaka mitt i natten med mitt skrikande barn i famnen. Länktan är stark men känslan att det kommer bli möjligt är långt långt borta.

Jag känner att mitt liv bara står och stampar, det står bara still. Min frustration bara samlas på och jag har ingenstans att göra av den. Att hålla en glad mask utåt fungerar någorlunda, men det börjar bli svårare och svårare. Jag vill få leva mitt liv, få vara mig själv. Inte ha den roll jag har nu. Jag är så trött på att leka charader och jag är så trött på att ha livet tryckt på "pause", jag vill få trycka på "play", vill nästan snabbspola framåt. Vill bli utsläppt ifrån min isoleringscell. Jag vill leva livet.

Idag satt vi på praktiken och snackade om vad vi skulle göra när vi var klara. Samtalet handlade om var vi hade sökt jobb och hur många jobb vi hade sökt. Frågan kom till mig. "Öhhhh..." Hur säger man till någon att jag kan inte söka jobb i den stad vi pluggat i eftersom här är jag sedd som kvinna, jag kan inte helt plötsligt komma på en intervju och säga att jag vill bli sedd som man. Jag måste gå i ide tills jag kan bli sedd som man och flytta till en stad där de får lära känna mig som mig. Här sitter de och tror att jag har ångest för att jag inte sökt något jobb. Det är lite mer komplicerat än så...

Om jag skulle ha ett maskulint ansikte med skägg, en kropp utan höfter,lår,rumpa och bröst, då skulle jag under denna årstid klä mig i mössa,keps, jeans, sneakers, någon snygg (V-ringad) T-shirt, linne, skjorta, luvtröja. Men nu är det inte så här jag ser ut ju...mitt utseende gör att jag ser väldigt töntig ut. Jag har insett att jag borde försöka hitta en medelväg som jag nämnde i mitt senaste inlägg om kläder. Jag måste försöka hitta ett sätt att klä mig där jag känner mig som mig, där jag kan försöka få bort mina former. Lättare sagt än gjort. Men jag måste försöka. Jag måste få bli jag. För min skull och för att få bli behandlad mer så som jag borde bli behandlad.

Låt mig se, jag använder sneakers nu så där är inget att ändra. Byxor, ja jävlar, suck. Att testa byxor är ett helvete. Tänk dig att gå in på en herravdelning och försöka hitta byxor till någon som är relativt kort (170 cm), har värdens röv och lår, eh hallå, inte det lättaste precis. Något jag gärna undviker. Här finns lite att jobba på om man säger så. Sen har vi underkläder ja...vell...just nu använder jag kvinnliga sådana framförallt för att jag har bara skitigt i det. Men, det handlar även om att när det kommer till kallingar så är jag en boxershortskille (tighta). Problemet blir att de rullar upp på mina feta lår, varken bekvämt eller snyggt genom byxorna. Här finns lite att fundera på. Jag gillar att ha en snygg kant på underkläderna som sticker upp åvanför byxlinningen. Detta går i alla fall att få även med kvinnliga underkläder, alltid något.

Stannar nog där, räcker med hemläxa för den här veckan, haha.

Som jag skrev igår så har jag ett runt ansikte med kvinnliga/barnsliga drag. Jag gillar kepsar och mössor men så fort jag tar på mig dem så ser jag så jävla dum ut. Det gör mig inte manlig precis. Jag ser astöntig ut. Och inte bara det, jag ser mycket yngre ut, inget jag eftersträvar precis. Jag är 30, jag vill se manlig ut, bli behandlad som en vuxen. Inte se ut som 15 och bli behandlad därefter. Kepsar är värst, tyvärr. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer kunna se bra ut i keps. Detta gör att min stil ändras helt mot vad som är jag. Jag ser töntig ut, det är inte så jag känner mig. Det gör mig frustrerad. Att jag ser dum ut i mössa har jag börjat släppa, det är alltid något. Men jag ser fortfarande ung ut så fort jag tar på mig en mössa. Gå in på systemet utan mössa - behöver inte visa leg. Går in på systemet med mössa - behöver visa leg. Undra om jag någonsin kommer kunna använda en bandana utan att se skitdum ut? Den som väntar får se...

Som jag skrev i mitt fösta inlägg är jag en perfektionist i mycket. Jag vill kunna saker för att göra dem, jag vill se bra ut för att använda ett klädesplagg. Ser jag inte bra ut i ett klädesplagg så använder jag det inte. Så enkelt är det. Så många gånger tar jag på mig kläder för att jag får på mig dem, inte för att jag gillar dem. Detta är något jag måste tänka på och försöka förändra. Jag vill bli mer jag, självklart. Där kommer även mitt utseende in. Men det är inte så lätt. Jag är en "chubby guy" om man säger så. Jag har höfter, lår, rumpa och bröst. Jag har ett runt ansikte med kvinnliga/barnsliga drag. Detta gör att jag inte passar i allt jag tar på mig. Ser jag inte bra ut i det så skiter jag att använda det. Så enkelt är det. Måste börja ändra på detta, hitta en medelväg...